Imam Sadiq (fvmh) var liksom sina nobla fäder sin tids mästare gällande alla goda och moraliska egenskaper. Guds ljus lyste upp hans hjärta och han var såsom sina förfäder i generositet och givmildhet gentemot behövande. Han bar på omfattande visdom och extensiv kunskap och influerade med sitt tal och hade talets gåva. Han utförde sina ärenden med fullständig ödmjukhet samtidigt som han hade fullkomlig självrespekt. Han brukade bära på spade under Hijazs stekhetta sol och arbeta på sin åker. Han brukade säga:

”Om jag möter min Herre i detta tillstånd kommer jag att vara lycklig, eftersom jag förser mig och min familj med provision och försörjning genom hårt slit och svett [rinnandes] från pannan.”

Ibn Khallikan skriver: ”Imam Sadiq (fvmh) är en av Imamiyyah-skolans tolv Imamer och tillhör profetians familjs ättlingar (Sadat). Således kallade de honom för Sadiq (den sanningsenlige) eftersom vad han än sa var sant och korrekt. Hans dygd är mer framstående än det som sägs.”

Malik säger: ”Jag reste tillsammans med Hans Excellens Sadiq (fvmh) för att göra Hajj. När hans kamel nådde platsen för Ihram (där man byter om till pilgrimskläder) ändrades Imam Sadiqs (fvmh) tillstånd. Han var nära på att falla från riddjuret och hur han än försökte säga Labbayk ([Å Gud,] jag står till Din tjänst!) fastnade hans röst i svalget. Jag sa till honom: ”Å son till Profeten! Du är tvungen att säga Labbayk.” Han svarade: ”Hur skulle jag kunna ta mig friheten till att säga Labbayk? Jag fruktar att Gud kommer svara mig med att säga: ”Du står inte till Min tjänst och du är inte salig!”[1]”

[1] لا لبيک ولا سعديک