Idag behöver människan moral, som räknas som en av de bästa individuella och sociala livsprinciperna, mer än någonsin tidigare. I själva verket härstammar många av de problem som människan står inför från avsaknad av individuell och social moral. Här syns vakuumet från existensen av moraliska principer som baseras på människans inneboende natur och instinkter. Således är man tvungen att vända sig till de största lärarna i moral genom tiderna, använda deras beteenden som förebild och att lyssna på deras tal för att eliminera världens stora dilemma idag. De är inga andra än Imamerna från profetskapets rena familj, alltså shiamuslimernas felfria Imamer som erkänts vara de bästa förebilderna i islamiskt uppförande av både särskilt och allmänt folk.

Utlåtanden om Imamens goda moral och uppförande

”Han kränkte aldrig någon eller svor åt någon och höjde inte rösten mot någon. Han förrådde ingen och skvallrade inte. Han talade inte illa om folk och han åt inte mycket mat. Han skyndade inte i ärenden som man inte bör ha bråttom i och han var inte upptagen med bortkastade [aktiviteter]. Han smädade, förbannade, förtalade eller baktalade inte människor och samlade inte på förmögenheter.”[1]

Malik ibn Anas var bland de som studerade under Imam Sadiq (fvmh). Han sa följande om Hans Excellens karaktär:

و لقد کنتُ آتی جعفربن محمد و کان کثیرالمزاح والتبسم…

”Jag brukade helt visst gå till Jaafar ibn Muhammed, och han brukade skämta och le mycket. När ett brev från Guds Sändebud (fvmh) brukade hämtas i hans närvaro ändrades hans färg [i ansiktet] mot grönt och sedan mot gult. Under den perioden som jag brukade besöka Hans Excellens hem såg jag aldrig honom förutom vid tre tillstånd; antingen bad eller fastade han eller så var han upptagen med att recitera [Koranen]. Han återberättade aldrig från Sändebudet utan Wudhu (renat tillstånd) och talade heller aldrig orimligt (eller omåttligt).”[2]

Samvaro med folket

”En dag gick han ut ur sitt hus för att beklaga sorgen till en av hans nära släktingar, och ett par kompanjoner var även tillsammans med honom. Olyckligtvis gick Imamens skosnöre sönder på vägen. Hans Excellens tog tag i skorna och fortsatte färden barfota. Ibn Ja’fur, en av Imamens nära kompanjoner, tog genast av sig skorna när han såg Hans Excellens i detta tillstånd och öppnade skosnörena och gav dem till Imamen. Men Imamen tog inte bara inte emot snörena, snarare vände han sig om med ledsnad och sa:

”Den lämpligaste personen för att utstå missöden och sorg är den personen som drabbats av det.”

Imamen gick sådär barfota tills han kom fram till huset tillhörande mannen som han gått till för att beklaga sorgen.”[3]

Gästvänlighet

”När Imamen brukade ha gäster i sitt hus och han öppnade matduken erbjöd han [maten] väldigt mycket till gästerna [av artighet] och bad dem att äta mer och övertalade dem om detta. Efter att gästerna blivit mätta brukade han ibland hämta mer mat. Om de sa att de var mätta och belåtna svarade han: ”Nej, ni har ju inte ätit speciellt mycket ännu. Ni ska veta att den snällaste av er gentemot oss är de som äter bra från vårat bord.” Sedan började han med att uppmuntra dem till att äta mer, och för att några av dem inte skulle fortsätta vara hungriga p.g.a. att de skämdes återberättade han traditioner från Profeten (fvmh) om att äta [mat] så att de skulle äta mat med lust, intresse och avspänt.”[4]

Imamen har i en hadith sagt: ”För mig är det mer omtyckt att jag har med mig fem dirham, träder in i er bazar, köper mat för dem och bjuder några muslimer på mat än att jag befriar en slav.”[5]

Välgörenhet utan förväntningar                                           

När det blev säsong för frukt och dadlar blivit mogna brukade han beordra att man skulle förstöra en del av trädgårdens vägg och skapa en öppning så att folk skulle kunna gå in därifrån och äta från trädgårdens frukt… och han brukade även beordra att trädgårdens grannar skulle bära iväg en näve full med dadlar till gubbar, barn, sjuka och kvinnor som inte kunde komma till trädgården.[6]

Besvarandet av behövandes önskningar

Imamen säger följande om sig själv: ”Ibland kommer en behövande person till mig med sin önskan och jag utför kvickt det den vill för att inte möjligheten ska försvinna och att personen av sig själv skulle bli mig oberoende.”[7]

Finansiell hjälp

Mufazzal ibn Qays sa:

”Jag kom till Hans Excellens Sadiqs (fvmh) tjänst och jag klagade på min situation och bad om en bön. Han sa: ”Å betjänt, hämta påsen som Abu Jaafar gett!” Han hämtade påsen. Imamen sa då: ”I denna påse finns 400 dinarer. Spendera dem för dina behov!”

Jag sa: ”Vid Gud, detta var inte var vad jag ville, jag bad om en bön!” Han sa: ”Jag kommer inte att glömma bort om att be, men tala inte om din situation för folk så att du inte blir svag inför dem.””[8]

Imam Sadiq (fvmh) sa: ”Försök förlänga Sajdah (bugning mot marken) och Ruku’ (bugning), eftersom när någon av er förlänger sin Ruku’ vrålar Satan [följande] bakom denne: ”Ve över mig! Dessa lydde och jag var olydig. Dessa gjorde Sajdah och jag opponerade mig.””

Mat till de fattiga

Hisham ibn Salim: ”När nattens mörker brukade täcka allt och en del av natten hade passerat brukade Hans Excellens Sadiq (fvmh) ta upp ryggsäckar med bröd, kött och pengar och sätta på axlarna. Han brukade gå till Medinas behövandes dörrar och dela ut till dem, samtidigt som de inte kände igen honom. Efter Imam Sadiqs martyrskap hittade de inte den personen längre och då förstod de att han var Imam Sadiq.”[9]

Speciell uppmärksamhet till Guds tacksägare

Masma’ ibn Abd al-Malik sa:

”I Mina stod vi till Hans Excellens Sadiqs (fvmh) tjänst och höll på att äta vindruvor. En tiggare kom och bad [om hjälp]. Imamen beordrade att man skulle ge tiggaren en klase med vindruvor. Tiggaren sa: ”Jag är inte i behov av vindruvor. Om ni ger pengar är det bra.” Imamen sa: ”Må Gud ge dig utökning [i försörjning]!” Tiggaren gick och kom tillbaka igen och sa: ”Ge mig den där klasen med vindruvor!” Imamen sa: ”Gå! Må Gud öppna upp för dig!” och gav ingenting till tiggaren.

En annan tiggare kom. Imamen (fvmh) gav denne tre vindruvor. Tiggaren tog emot och sa: ”Prisningen tillhör Gud, världarnas Herre, Guden som skänkt mig försörjning!” Imamen sa: ”Ställ dig upp!” Han fyllde sin välsignade hand med vindruvor och gav till tiggaren.” Tiggaren sa igen: ”Pris och tack till Guden som skänkt mig försörjning!” Imamen sa återigen: ”Ställ dig upp!”

Imamen frågade sin tjänare: ”Hur mycket pengar har du?” Han sa: ”Ungefär tjugo dirham.” Imamen sa: ”Ge dem till denna fattige.” Tiggaren sa: ”Å Gud, jag är Dig tacksam! Denna välsignelse är från Dig, Guden som inte har någon kompanjon.” Imamen sa igen: ”Ställ dig upp!” Han tog av sig sin tröja och sa: ”Klä på dig den här!” Tiggaren klädde på sig och sa: ”Jag tackar Gud som klätt på mig och gett mig kläder.” Sedan vände han sig mot Imamen och sa: ”Må Gud ge er en god belöning!” Han sa ingenting annat än denna bön och återvände och gick.

Vi trodde att om tiggaren inte bett för Hans Excellens själv skulle han fortsatt ge till honom, eftersom hur han än prisade och tackade Gud skänkte Imamen en del till honom.”[10]

[1] Nasikh al-Tawarikh, Zendeganie Hazrat Jaafar ibn Muhammed, vol. 1, s. 50, Ketabforoshie eslamie.

[2] Hayate fekri va siyasie emamane shie, Rasol Jaafariyan, s. 327-328.

[3] Safehati az Zendeganie Imam Jaafar Sadiq (fvmh), Allamah Muzaffar, Tarjumeye Seyyed ’Alawi, s. 303, Entesharate Qalam, 1:a upplagan år 1367 (Shamsi).

[4] Ibid, s. 304.

[5] Ibid, s. 305.

[6] Ibid, s. 306.

[7] Ibid, s. 307.

[8] Zendanie Hazrat Imam Jaafar Sadiq (fvmh), Musa Khusravi, s. 26, Publicerare: Eslamie Tehran, 2:a upplagan, år 1398 e.h.

[9] Ibid, s. 29.

[10] Ibid, s. 33.