Hans Excellens Imam Jaafar Sadiq (fvmh), som är känd som Jaafari-skolans (shiamuslimernas lagskola) grundare, föddes den 17 Rabi’ al-Awwal år 83 e.h. Hans far var Imam Muhammed Baqir (fvmh) och mor ”Umm Farwah”. Hans Excellens namn var Jaafar, som betyder ”en väldigt gynnsam strömmande älv”, och kallades för ”Sadiq” (den sanningsenlige) och tilltalades vid namnet ”Abu Abdillah” (Fader till Guds tjänare).

Orsaken bakom att han kallades för sanningsenlig var att denne noble Imam väckte nytt liv i många traditioner från islams Sändebud (fvmh) som höll på att glömmas bort under hans tid vid ledarskapet och hela tiden ägnade han sig åt att återberätta traditioner i Medinas moské samtidigt som han var väldigt noggrann och sensitiv i sitt agerande.

Värt att nämna är att de flesta traditioner inom shiainriktningen är återberättade från Imam Jaafar Sadiq (fvmh).

Imam Sadiq (fvmh) levde samtidigt som sin käre farfar Imam Sajjad (fvmh) tills han blev 12 år gammal. Hans första uppfostran skedde definitivt under Hans Excellens Sajjads uppsikt och Imamen (fvmh) inhöstade skörden av sin farfars kunskap. Efter Imam Sajjads (fvmh) bortgång levde han i 19 år i tjänst till sin noble far Imam Muhammed Baqir (fvmh). Med denna uppfostran spenderade han 31 år av sitt liv i tjänst till sin noble far och farfar, som var och en av dem var Guds bevis på sina tider och mottog ljuset från barmhärtighetens källa. Hans användning av gudomliga sidor och barmhärtig allsidighet, som varenda Imam har, och hans användning av sin noble far och farfars närvaro ledde till att Hans Excellens nådde perfektion både kunskaps – och moralmässigt och blev den största intellektuella hjälten på sin tid.

Efter hans noble faders bortgång var han muslimernas Imam i 34 år. Under denna period grundade han Jaafari-skolan och han var anledningen till att de muhammedanska lagarna återupprättades och hölls kvar i liv. Imam Jaafar Sadiqs (fvmh) belastade liv inträffade samtidigt som fem umayyadiska kalifer. Var och en av dem utsatte den felfria Imamens (fvmh) nobla själ för lidande, irritation och trakasserier. Två abbasidiska kalifer upptog även kalifatets position under Imamens (fvmh) tid och visade att de var orättvisare och grymmare än umayyaderna, till sådan grad att Imam Sadiq (fvmh) levde i ännu mer fara och sorg under sina tio sista välsignade år i livet.

Imam Sadiqs (fvmh) levnadstid

Imam Sadiqs (fvmh) levnadstid var en av de stormigaste perioderna under islams historia. Å ena sidan ägde tumulter och frekventa revolter rum tillhörande olika grupper, speciellt från de som ville hämnas för mordet på Imam Hussein (fvmh). De viktigaste av dessa revolterna leddes av Abu Salama i Kufa och Abu Muslim i Khurasan och Iran. Det var just dessa revolter som till slut fick Umayyadernas olycksbådande regering att falla och räddade folket från deras förtryck och orättvisor. Men till slut fick Abbasiderna användning för revolutionen m.h.a. komplotter och lurendrejerier och tog över makten och kalifatet. Övergångsperioden från Umayyadernas tusenåriga regerande till Abbasidernas regerande var den mest kaotiska perioden som täckte Imam Sadiqs (fvmh) liv. Från en annan aspekt var Hans Excellens levnadsperiod perioden för olika skolor och ideologiers uppkomster och perioden för oenigheter mellan filosofiska och teologiska tankar då islams nationer mötte folk från besegrade länder och det uppstod relationer mellan islamiska centrum och den utomliggande världen. Detta skapade även en entusiasm bland muslimer för att förstå och forska om dessa nya tankar. Det var en period där den minsta passiviteten eller sömn och orörlighet från den sanna islams beskyddare (alltså Imamen (fvmh)) skulle ge upphov till religionens förintelse och att islams livsingivande läror skulle förfalla, både inåt sett och utåt sett. Det var här som Imamen (fvmh) stod inför många svårigheter och hade ett enormt ansvar på sina axlar.

I en sådan svår situation var den sjätte Heliga Ledaren från en aspekt tvungen att rädda muslimernas ansamlade tankar från ateism, sekularism och förnekelse och även förhindra att islamiska trosgrunder och läror gick på villospår från dess sanna väg och förhindra felaktiga förevändningar och att religionens regler omkastades m.h.a. tidens kalifer. Utöver detta var Imamen tvungen att rädda shiamuslimerna från förintelse och att kullkastas med en noggrann och mästerlig plan. Dessa shiamuslimer hade vittnat många svårigheter under den tidigare regeringens förtryck och tortyr och offrat liv i stora antal. Shiamuslimernas värdefulla personligheter var antingen gömda eller så hade de skurits av från den pompösa, konfiskerande och förtryckande regeringen och hade inte mod att avslöja sina personligheter. Den nya regeringens mord på dem och orättvis behandling mot dem var inte heller i liten skala och situationen var så pass kvävande, allvarlig och farlig att alla utsatte Imamens (fvmh) kompanjoner för livshotande fara. De utomstående kompanjonerna fanns med på dödens svarta lista.

Jabir Ju’fi var en av Imamens speciella kompanjoner. På Hans Excellens uppdrag gick han en dag mot Kufa för att utföra ett ärende. På vägen kom en av Imamens snabba budbärare till honom och sa att Imamen sagt att han skulle låtsas vara galen. Just denna befallning räddade livet på honom och Kufas regent, som hade fått en konfidentiell befallning från kalifen att terrorisera honom, ändrade på sitt beslut p.g.a. Jabirs mentala sjukdom.

Jabir Ju’fi sa: ”Imam Baqir (fvmh) lärde mig 70 000 meningar tradition som jag inte berättat för någon och inte kommer att berätta om…”

En dag sa han till Hans Excellens: ”Du har berättat en del hemligheter för mig som mitt bröst inte står ut med, och jag har ingen förtrolig person att berätta dem för och jag håller på att bli galen.”

Imamen sa: ”Gå till ett berg och en öken och gräv en brunn och placera din mun i brunnens öppning och säg [följande] i brunnens tomrum:

”حدثنی  محمد بن علی بکذا وکذا …”

”Muhammed ibn Ali berättade si och så för mig…”

Sannerligen höll shiamuslimer på att förintas och den sanna islam höll på att kapas av kaliferna och förvrängas till Umayyadernas eller Abbasidernas islam. I sådana svåra omständigheter ansträngde sig Imamen enormt för att ge liv i och återuppbygga de islamiska lärorna och han skapade en ofantligt stor skola som hade 4 000 sakkunniga elever (såsom Hisham, Muhammed ibn Muslim m. fl.) i olika vetenskapliga inriktningar. Dessa spred sig runt om i hela det vidsträckta islamiska riket på den tiden. Varenda en av dem återberättade Imamens logik, vilken är islams logik, och var och en av dem var det religiösa och vetenskapliga arvets beskyddare och den sanna shiaislams bevarare. Från en annan aspekt förhindrade de även influens från icke-islamiska och skadliga tankar bland muslimerna.

Skapandet av en sådan intellektuell skola och införlivandet av islamiska läror gav upphov till att Imam Jaafar Sadiq (fvmh) blev känd som Jaafari-skolans grundare. Men det dröjde inte länge förrän Abbasiderna började använda sig av Umayyadernas förtryckande metoder efter att de fått ett stadigt grepp om regeringsapparaten. De gick t.o.m. om dem i att begå förtryck. Imam Sadiq (fvmh), som alltid varit en modig, outtröttlig och revolutionär kämpe i tänkandets och handlandets arena, gjorde en revolution såsom Imam Hussein (fvmh) gjorde med en blodig uppresning, men genom att undervisa och grunda en skola och bygga människor och utföra en sann och helig kamp.