Alla Imamer är ett enda ljus och de har stått till islams tjänst och stått ut med svåra ansträngningar på denna väg. De utförde sina plikter i enlighet med de förutsättningar som fanns på deras tid och den plats de levde på, och dessa ansträngningar har tagit form på olika sätt såsom revolt, fred, tystnad och politiska och kulturella aktiviteter. T. ex. på Imam Alis (fvmh) tid var Hans Excellens tvungen att sitta hemma och inte lägga sig i regeringens affärer, men vid en annan tid ta hand om regeringen. Seyyed al-Shuhada (Martyrernas mästare) offrade sitt och sina kompanjoners liv för att skydda religionen. Således är alla Imamer (fvmd) förebilder för hur vi människor och shiamuslimer ska leva och agera i olika situationer och den shiitiska skolan relaterar till dem alla.

Därmed är inte orsaken till att vår skola kallas för Jaafari-skolan att andra Imamer inte stått islam till tjänst, snarare är orsaken till varför denna skola kallas för Jaafari-skolan att Imam Sadiqs (fvmh) levnadsperiod inträffade samtidigt som slutet på Umayyadernas regerande och början på Abbasidernas kalifat, och p.g.a. de sammandrabbningar och dispyter som ägde rum mellan dessa två familjer. Detta var ett bra tillfälle för kulturella aktiviteter vilket Imam Sadiq (fvmh) fick användning för och därmed utvecklade den shiitiska skolan. Imamen jobbade för att sprida och propagera islam genom att arrangera samlingar för studier och undervisning av den shiitiska skolans läror och grunder och han berättade väldigt många traditioner. Av denna anledning blåstes det åter nytt liv i den shiitiska skolan och shiitiska läror och lagar yttrades mer än någonsin och en speciell och givande struktur och ordning gavs till den shiitiska skolan. Av denna anledning referar man denna skola till Imam Jaafar Sadiq (fvmh). Utöver att dess grunder stärktes har de flesta traditionerna i denna skola återberättats från denne noble Imam i relation till de andra Imamerna. Det är intressant att så många personer deltog i hans studiesamlingar. Vissa av dem såsom Abu Hanifa, Malik ibn Anas, Jabir ibn Hayyan och Zurarah ibn A’yan, tillhör Ahl al-Sunnahs och den shiitiska skolans grundpelare och stora personer.[1]

I verkligheten används Jaafari-skolan som ett begrepp för shiamuslimernas metod i rättsvetenskapliga frågor och religionens lagar och regler och i kontrast till Ahl al-Sunnahs fyra rättsskolor Hanafi, Maliki, Shafi’i och Hanbali, och på samma sätt som den även kallas för den alawitiska skolan med hänsyn till trosbaserade frågor och form av regering och politik.

Anledningen till varför vår skola kallas för Jaafari-skolan är alltså för att Imam Sadiq (fvmh) haft störst påverkan när det kommer till att förmedla den shiitiska rättsvetenskapen och att presentera islam. De flesta rättsvetenskapliga traditioner refererar till Imam Sadiq (fvmh). Imamens kulturella aktiviteter och mer kulturella strävanden är även p.g.a. den politiska och sociala situationen som kom till på Imamens tid. Med detta menas att det fanns fler möjligheter och en lämpligare miljö för Imam Sadiq (fvmh) att sprida religionens läror under perioden för Imam Sadiqs (fvmh) gudomliga ledarskap efter Umayyadernas svåra påtryckningar som en konsekvens av revolter och revolutioner som hade ägt rum i den islamiska nationen mot Umayyaderna, och blodiga krig som till slut resulterade i undergång för det umayyadiska kalifatet och även en god grund som Imam Baqir (fvmh) försåg genom att sprida sanningar och islamiska läror.

Hans Excellens tog tillfälle i akt under Umayyadernas och Abbasidernas sammandrabbningar och fokuserade på att sprida religionens läror. Han tränade flertalet intellektuella personligheter inom olika intellektuella och traditionella vetenskaper såsom Zurarah, Muhammed ibn Muslim, Hisham ibn Hakam, Jabir ibn Hayyan m. fl. 4 000 traditionsåterberättare och vetenskapsmän deltog i den sjätte Imamens studiesamlingar.[2] Bland Ahl al-Sunnahs stora personer såsom Abu Hanifa, Qadhi Sukuni, Qadhi Abu al-Bakhtari m. fl. var stolta att vara elever till Hans Excellens.[3] En gigantisk samling av religionens läror och lagar förmedlades i Imam Sadiqs intellektuella seminarier. Hans Excellens fick ett genuint och betydande ansikte bland alla muslimernas skolor och grupperingar. Även Ahl al-Sunnahs fyra imamer och andra av deras stora personer var elever till Imam Sadiq (fvmh) eller hans elevers elever. Därmed blev shiamuslimerna kända som ”Jaafari” eftersom de följer Ahl al-Bayts rättsvetenskap och skola.[4]

Den bortgångne Jaafar Shahidi skriver:

”Den som forskar om shiamuslimernas traditioner för rättsvetenskap kommer att se att de traditioner som återberättats från Imam Sadiq (fvmh) i olika frågor gällande rättsvetenskap och teologi är en omfattande och mångsidig samling. P.g.a. detta kallas shiamuslimernas skola för Jaafari-skolan. Den öppning som ägde rum under början av 230-talet e.h. gav anledning till att folk kunde vända sig till Imam Sadiq (fvmh) på ett friare sätt och be honom om lösningar till rättsvetenskapliga och icke rättsvetenskapliga problem… Forskare har inte återberättat från någon av Guds Profets Ahl al-Bayt mer än de gjort från Abu Abdillah, och ingen av dem har haft elever eller lärlingar i samma grad som hans elever, och inga av deras traditioner är jämlika med de traditioner som kommit från honom. Traditionsexperter har skrivit namnen på hans 4 000 traditionsåterberättare. De tydliga tecknen för hans ledarskap förbryllar intellekt och gör motståndare stumma av ilska.”[5]

[1] Muhammed Javad Mashkor, Tarikhe Shia va ferqehaye islam ta qarne chaharom, 105-106; Mahdi Pishvayi, Sireye Pishvayan, Qum, Moassese Imam Sadiq (fvmh), 11:e upplagan, s. 359, år 1379 (Shamsi).

[2] Sheikh Mufid, al-Irshad, s. 271, Qum, Maktabeye Basirati.

[3] Mahdi Pishvayi, Sireye Pishvayan, Qum, Moassese Imam Sadiq (fvmh), 11:e upplagan, s. 359 och efter, år 1379 (Shamsi).

[4] Rasol Jaafariyan, Hayate Fekri va Siyasie Emamane Shia, s. 345, Ansariyan publications, vintern år 1379 (Shamsi).

[5] Ibid, 8:e upplagan, år 1384 (Shamsi); Jaafar Shahidi, Zendeganie Imam Sadiq, s. 61.