Respekt mot gäster

Abdullah ibn Ja’fur sa:

”Jag såg en gäst hos Imam Sadiq (fvmh). En dag var gästen på väg att gå därifrån för att utföra några ärenden. Hans Excellens hindrade denne från att göra detta och utförde själv det gästen var tvungen att göra. Han sa: ”Profeten (fvmh) har avrådit att gäster ska utföra arbeten.”[1]

Möte med två fattiga

Masma’ ibn Abd al-Malik sa:

”Vi stod till Imam Sadiqs (fvmh) tjänst i Mina tillsammans med en grupp shiamuslimer. Framför oss fanns ett par vindruvor som vi åt ifrån. En fattig person kom och bad Hans Excellens om någonting. Imamen gav denne en klase vindruvor. Den fattige sa: ”Jag behöver inte dessa vindruvor” och gick iväg. Sedan återvände han och sa: ”Ge mig klasen med vindruvor!” Hans Excellens sa: ”Må Gud ge dig en öppning och lättnad” och gav ingenting till honom!

Därefter kom en annan fattig person. Hans Excellens (fvmh) gav denne tre stycken vindruvor. Den fattige tog dessa tre vindruvor från Hans Excellens hand och sa sedan: ”Pris och tack till världarnas Herre som skänkt mig försörjning!” Hans Excellens sa: ”Ställ dig upp!” Sedan fyllde han sin välsignade näve med vindruvor och gav till honom. Den fattige tog emot från Hans Excellens hand och sa sedan: ”Pris och tack till världarnas Herre som skänkt mig försörjning!” Hans Excellens sa då: ”Å betjänt, hur många dirham har du?” Vi gissade att det var ungefär 20 dirham. Hans Excellens gav även dem till den fattige som även tog emot dem och sa: ”Å Gud, tack för denna välsignelse som även var från Dig, å Guden som inte har någon kompanjon!” Hans Excellens sa: ”Res dig upp!” Sedan gav han honom tröjan som han hade på sig och gav till den fattige och sa: ”Klä på dig!” Den fattige klädde även på sig och sa: ”Tack Gud, som klätt på mig! Å Aba Abdillah! Må Gud belöna dig med gott!” När han hade kommit hit lämnade han Imamen och gick därifrån. Vi trodde att Hans Excellens skulle fortsätta skänka honom saker om han inte hade lämnat honom, eftersom varenda gång som han skänkte den fattige tackade den fattige Gud för Hans Excellens gåvor.”[2]

Tålamod vid missöde

Qutaybah A’sha sa:

”Jag hade äran att träffa Imam Sadiq (fvmh) när jag skulle besöka Hans Excellens sjuke son. Plötsligt såg jag Hans Excellens stå orolig och sorgsen vid husdörren. Jag sa: ”Må jag offra mig för dig! Hur mår barnet?” Han sa: ”Vid Gud, han har drabbats av bekymmer och missöde.” Han gick in och stannade där en timme. Sedan återvände han till oss samtidigt som hans välsignade ansikte lyste, och disharmoni och sorg hade försvunnit från honom. Jag fick upp hoppet om att barnet hade frisknat till. Jag sa: ”Må jag offra mig för dig! Hur mår barnet?” Han sa: ”Han har lämnat världen.” Jag sa: ”Må jag offra mig för dig! Jag såg att du var orolig och sorgsen när han levde, och nu när han har dött ser jag dig i detta tillstånd?! Hur kommer det sig?” Han sa: ”Vi är den Ahl al-Bayt som är förtvivlade innan missöden. När Guds beslut fattats visar vi tillfredsställelse för Hans beslut och underkastar oss Hans dekret.”[3]

Strävan för levebröd

Abu Amr Shaybani sa:

”Jag såg Hans Excellens Imam Sadiq (fvmh) ha en yxa i handen och vara iklädd grova kläder. Han jobbade i en trädgård som han ägde. Samtidigt som svett rann från hans välsignade kropp sa jag: ”Må jag offra mig för dig! Ge mig yxan så att jag kan jobba åt er!” Han sa: ”Jag tycker om att en man blir irriterad av solens hetta i jakt på levebröd.”[4]

Arbetarens belöning

Hannan ibn Shu’ayb sa:

”Vi hyrde en grupp som skulle arbeta i Hans Excellens Imam Sadiqs (fvmh) trädgård, och vi bestämde att slutet på deras arbetspass skulle vara på eftermiddagen. När de blivit klara sa Imamen till Mu’tab: ”Betala deras lön innan deras svett torkat ut!”[5]

Tillåten vinst

Abu Jaafar Fazari sa:

”Hans Excellens Imam Sadiq (fvmh) kallade på sin betjänt, som kallades för Musadif, till sin närvaro och placerade 1 000 dinarer i hans förvar och sa: ”Gör dig redo att åka till Egypten för affärer!”

Musadif förberedde en vara och åkte iväg med affärskaravanen till Egypten. När de hade kommit nära Egypten träffade de på en konvoj som hade kommit från Egypten. De frågade konvojen om situationen och priset på den varan som de hade och om folkets behov i Egypten. Konvojsällskapet sa att den inte fanns i Egypten. De svor att de skulle sälja varan dinar för dinar! När de hade sålt varan och fått pengarna återvände de till Medina. Musadif gick till Hans Excellens Imam Sadiq (fvmh) samtidigt som han hade med sig två säckar med 1 000 dinarer i var och en, och sa till Hans Excellens: ”Må jag offra mig för dig! Denna säck är grundkapitalet och den andra är vinstkapitalet.”

Hans Excellens sa: ”Denna vinst är en stor och riklig vinst! Vad gjorde ni vid försäljning av varan?” Musadif talade om historien. Hans Excellens sa: ”Prisad vare Gud! De svor på att ni inte skulle sälja varan förutom dinar för dinar till muslimernas nackdel?!” Sedan tog han en av säckarna och sa: ”Detta är mitt grundkapital och jag är inte överhuvudtaget i behov av dess vinst.” Sedan sa han: ”Å Musadif! Det är lättare att fäkta med svärd på stridsfältet än att söka tillåten [inkomst].”[6]

[1] Al-Kafi, vol. 6, s. 283, Bab: Karahiyyat Istikhdam al-Dhayf, nr. 1; Wasail al-Shia, vol. 24, s. 314, Bab 37, nr. 30640; Bihar al-Anwar, vol. 47, s. 41, nr. 49.

[2] Al-Kafi, vol. 4, s. 49, Bab al-Nawadir, nr. 12; Bihar al-Anwar, vol. 47, s. 42, Bab 4, nr. 56.

[3] Al-Kafi, vol. 3, s. 225, Bab al-Sabr wa al-Jaza’ wa al-Istirja’, nr. 11; Wasail al-Shia, vol. 3, s. 275, nr. 3639; Bihar al-Anwar, vol. 47, s. 49, nr. 76.

[4] Al-Kafi, vol. 5, s. 76, Bab Ma Yajib al-Iqtida’ bi al-Aimmah, nr. 13; Wasail al-Shia, vol. 17, s. 39, nr. 21924; Bihar al-Anwar, vol. 47, s. 57, nr. 101.

[5] Al-Kafi, vol. 5, s. 289, Bab Karahiyyat Istikhdam al-Ajir…, nr. 3; Wasail al-Shia, vol. 19, s. 106, nr. 24251; Bihar al-Anwar, vol. 47, s. 57, nr. 105.

[6] Al-Kafi, vol. 5, s. 161, Bab al-Hilf fi al-Thura wa al-Bay’, nr. 1; Wasail al-Shia, vol. 17, s. 421, nr. 22897; Bihar al-Anwar, vol. 47, s. 59, nr. 111.