Politiska skillnader mellan Umayyaderna och Abbasiderna och islams uppdelning i olika grupper och uppkomsten av materialistiska trosuppfattningar och Greklands filosofis influens i islamiska länder orsakade uppkomsten av en kunskapsrörelse. Denna kunskapsrörelse stod stadigt på definitiva sanningar. En sådan rörelse var nödvändig för att både religionsrelaterade sanningar skulle kunna särskiljas från skrock, vidskepelser och påhittade traditioner och även för att skapa ett motstånd mot ateister och materialister m.h.a. logik och argumentationsförmåga och för att fördöma deras svaga åsikter.

Hans Excellens intellektuella diskussioner och debatter med ateister och materialister såsom Ibn Abi al-’Awja’ och Abu Shakir Disani och t.o.m. Ibn Muqaffa’ är kända. Grundandet av en sådan kunskapsrörelse på den tidens turbulenta och mörka miljö var inte ett jobb för vem som helst. Den enda lämpliga personen för denna stora position var endast den som fått ett gudomligt uppdrag och fått stöd från Gud för att på så sätt m.h.a. inspiration, en ren själ och Gudsfruktan kunna nå dolda sanningar i Guds obegränsade hav av kunskap och förmedla detta till hängivna sanningssökare. Endast Imam Sadiq (fvmh) kunde nå en sådan position.

Det var endast Hans Excellens som ansträngde sig för att sprida islamiska läror och den självklara religionens lagar och sanna traditioner, förmedla lagar och undervisa och uppfostra muslimerna genom att undvika politik och bråk inom politiken fr.o.m. början av hans gudomliga ledarskap.

Imam Sadiqs (fvmh) tidsperiod var i själva verket en gyllene period för kunskap, främjande av lagar och uppfostran av lärlingar, som var och en av dem bar på en lysande kunskapsfackla överallt och kämpade för att vägleda folket såsom deras noble lärare och ledare i självkännedom och Gudskännedom. Det var just under denna lysande period som islamisk teologi och visdom växte gentemot Greklands filosofi och islams stora filosofer och visa män fostrades.

Samtidigt som kunskapsrörelsen och vetenskaper utvecklades m.h.a. Imam Sadiq (fvmh) i Medina funderade den abbasidiske kalifen Mansur på att skapa en annan skola som både kunde vara oberoende av Jaafari-skolan och även underhålla folket och hindra folket från att attraheras av Imamens (fvmh) närvaro p.g.a. hat och avundsjuka. Därmed grundade Mansur en skola i området Karkh i Bagdad. Han använde sig av Abu Hanifa i rättsvetenskapliga frågor och beordrade att vetenskapliga och filosofiska böcker skulle hämtas från Indien och Grekland och översättas. Imam Sadiq (fvmh) gav ordning till rättsvetenskapliga, vetenskapliga och teologiska frågor som var utspridda och tränade många lärlingar i varenda vetenskapsinriktning vilket orsakade en spridning av islamiska läror runt om i världen.

Imamens (fvmh) spridning av kunskap inom olika rättsvetenskapliga (fiqhi), filosofiska, teologiska och medicinska inriktningar m. fl. påbörjades. Jaafari-fiqh är detsamma som Muhammedansk fiqh eller religionens lagar som kommit till hans noble Profet från Gud via Koranen och uppenbarelse. I kontrast till övriga grupper som grundades på trosuppfattning, röstning och egna åsikter och kom med antingen för mycket eller för lite information var Jaafari-fiqh (rättsvetenskap) en förklaring och förmedling av de grunder och grenar som det från början talats om i islams skola.

Abu Hanifa, ledaren i Hanafi-skolan, sa följande om Imam Sadiq (fvmh):

”Jag har inte sett och känner inte till någon kunnigare än Jaafar al-Sadiq.”

Under vår tid är det själv ett erkännande på Jaafari-fiqhens stadighet och t.o.m. dess överlägsenhet över andra inriktningar. Detta är resultatet av Imam Sadiqs (fvmh) arbete och praktiserande på den tiden. Imam Sadiq (fvmh) förde alltid debatter inom filosofi och visdom med sina kompanjoner och t.o.m. med personer som var långt ifrån religion och tro på Gud. Ett exempel på Imamens (fvmh) uttalanden gällande bevis på Guds, den Vises, existens är från en diskussion med en av hans lärlingar och kompanjoner vid namn Mufazzal ibn Umar och som just nu är tillgänglig i boken Mufazzals monoteism (Tawheed / Tradition of Mufaddal eller ”Kunskapens spår”). Imam Sadiqs (fvmh) debatter med en indisk läkare som boken ”Hadith al-Halila” eller ”Den dolda skatten” handlar om innehåller även många visdomsfulla punkter som är en bråkdel av Imam Sadiqs (fvmh) obegränsade hav av kunskap.

För att kunna lära sig mer om någon lärare finns det vanligtvis två metoder. En metod är att studera lärarens verk och uttalanden. Den andra metoden är att studera hans elever och de som fostrats i hans skola. Många uttalanden, verk och traditioner har återberättats från Imam Sadiq (fvmh) som vi inte ens kan redovisa en droppe av dess hav, förutom dess fukt.

Men Hans Excellens lärlingar var fler än 4 000 i antalet, och en av dem hette Jabir ibn Hayyan. Jabir tillhörde folket i Khurasan. Hans far sålde läkemedel i Tus och mördades av lojala personer till Umayyaderna. Jabir ibn Hayyan åkte till Medina efter mordet på hans far. I början studerade han under Imam Muhammed Baqir (fvmh) och sedan under Imam Sadiq (fvmh). Jabir tillhörde en av den tidens mest häpnadsväckande människor och är en av den islamiska världens stora talanger. Han har skrivit många verk inom alla vetenskaper, speciellt inom kemi, och i sina verk skriver han att han (Jaafar ibn Muhammed) sagt, lärt eller återberättat si och så till honom. Salpetersyra, kungsvatten och alkohol är några bland hans upptäckter. Han upptäckte även ett par metaller och metalloider under sin tid. Under Europas renässans trycktes och översattes cirka 300 verk tillhörande Jabir på tyska som registrerats i Berlins och Paris bibliotek.

Imam Sadiq (fvmh) blev förgiftad år 148 e.h. p.g.a. abbasiden Mansurs komplotter och begravdes i begravningsplatsen Baqi’ i Medina. Hans välsignade ålder var då 65 år. P.g.a. att han välsignades med en högre ålder kallas han för Sheikh al-Aimmah (Imamernas äldre). Hans Excellens Sadiq (fvmh) hade sju söner och tre döttrar. Efter Imamen (fvmh) gick det gudomliga ledarskapet vidare till Imam Musa Kazim (fvmh) enligt Guds befallning. Ismail hette en av Hans Excellens söner och var Imamens äldsta son. Han gick bort innan Imamen (fvmh) gick bort. Ismailiter tror på att Ismail var en gudomlig ledare.